Trafiken - utan tvekan den största faran

Han närmar sig snabbt bakifrån. På moped, utan hjälm; vilt gestikulerande med en vit anka i vänster hand. Omkörningen görs direkt, under stoj och skratt. Lyckligtvis är trafiken ovanligt lugn så här tidigt på morgonen. Denne man – mannen med ankan - får ändå symbolisera mentaliteten i trafiken här på ön.



Alla som kommer hit för att stanna under en längre period ställer sig frågan.
- Hur ska vi ta oss fram?
Taxi under en längre tid är uteslutet. Den frihet ett eget fordon ger är uppenbar.

Ekipage med Tuk-Tuk tuffar fram i 30-40 km i timmen. Mopeder, gärna med tre personer på varje, ligger vid mittlinjen i slagläge för omkörning. De större lastbilarna, vars förare är måna om att hinna med nästa färja till Krabi, mullrar betänkligt. Lägg till vänstertrafik, lösa hundar och ett signalhorn som används för att visa att man finns till och bilden är komplett.

Från Ban Saladan i norr till nationalparken i söder sträcker sig öns enda trafikerade väg. En väg under ständig ombyggnad. Damm och grus virvlar runt i luften, medan dofter från allehanda maträtter ger sig till känna längs vägen.
- Han ser ut att vara sju år, säger Gustav och pekar på en liten kille som skjutsar två ännu mindre killar på moped.
Ingen blir förvånad. Oron som präglade oss i början har försvunnit. Det känns, oroväckande nog, helt okej att ge sig ut i trafiken. Från och till känns den nästan stillsam. Man vänjer sig.